"Några veckor innan boken skulle ut skickade jag ett exemplar till min dotter Sally. Med en växande oro hade jag skjutit upp detta in i det längsta. Sally hade bett mig att använda hennes riktiga namn i min memoar, men utan att veta dess innehåll. Att skada henne var det jag minst av allt önskade, men på något sätt var det ett svek bara att skriva boken. Jag avslöjade hennes psykos, skildrade i detalj sådant som hade gjort mindre ont om jag varit tyst. Jag har glömt nästan allt som hände den sommaren, någon slags barmhärtig manisk glömska antar jag, berättade Sally för mig.

När Sally hade läst boken ringde hon. Jag kände det som om jag läste om någon annan, en femtonåring som kallades Sally som hade besökt helvetet och som var den enda som inte visste om det. Hur många får en chans att se sig själva på det viset?

Jag kommer ihåg den nervösa bävan jag kände när jag påbörjade boken för många år sedan. Jag skrev sextio sidor och beslöt mig för att inte fortsätta: det verkade smaklöst att avslöja våra liv på ett sådant offentligt vis. Men ett år senare plockade jag fram sidorna och fortsatte skriva. Det slog mig att den här boken saknades bland all litteratur som fanns om galenskap."

Sommaren 1996 när Michael Greenbergs dotter Sally var 15 år blev hon från en dag till en annan manisk. Plötsligt var hans dotter som en främling för honom. Här berättar han insiktsfullt och smärtsamt om sommaren då hans älskade dotter Sally drabbades av en svår psykisk sjukdom."

Ja, det är ju precis så det var. Pappan skriver om hur han upplever den här sommaren och vad som händer. Det var intressant att läsa det, men jag blev inte helt betagen.

Betyg: