Helt plötsligt kom den där otäcka dagen....

Baloo har blivit tjock under sommaren, i början trodde jag att det var för att grannen gav honom på tok för mycket mat när jag var borta en vecka. Men efter några veckors 'diet' så blev han ändå inte mindre. Magen kändes lite uppblåst och svullen och idag ringde jag veterinären och fick tid nästan på en gång.

Visst fanns tanken där redan då, 'Tänk om...' men man slår bort det lika fort som det kommer. Så åkte vi till veterinären, Baloo protesterade som vanligt. Men väl där var han tyst och lugn.

Undersökning först och främst. Hon hörde blåsljud på hans hjärta och hon såg allvarlig ut. Hon ville röntga honom så det gjorde vi oxå. Inte det lättaste att få honom att ligga som hon ville. Men det gick bra på andra försöket. Det visade att det var massa vätska i magen på honom. Hon skulle dra ur lite vätska och se om det var 'halmgult' för då hade han fått virussjukdommen FIP. Jag kände mig genast lite tryggare, FIP lät ju bättre än blåsljud på hjärtat tyckte jag. (Efteråt fick jag veta att FIP är en dödlig sjukdom så det hade ju inte varit bra det heller...) Hon försökte få ur vätska men lyckades inte. Det blev ultraljud. Ultraljud samtidigt som vätska skulle dras ut blev nästa projekt. Till sist var det tre veterinärer där inne och så jag. Baloo hade gett upp kampen och insåg att med en rakad mage med blått ultraljudsgele på var det bara att låta dem göra det de skulle.

Det blev diskussion, de förstod inte varför de inte fick ut någon vätska trots att magen var full av den. Till sist fick de ut något som såg som kiss men som var liksom trådigt.

De pratade och pratade och gick ur rummet och då anade jag oråd. Klappade lille Baloo som genast började spinna. Han förstod nog inte vad matte tagit honom med på för dumheter. När veterinären kom in igen så sa hon att prognosen var jättedålig och att det kraftiga blåsljudet på hjärtat gjorde att hjärtat inte orkar med att göra sitt jobb och att kroppen fylls med vätska och det påfrestar hjärtat ännu mer och så är den dåliga spiralen igång.

Jag kände tårarna komma. Jag förstod ju vad det var hon sa. Så då blev det bestämt att han skulle avlivas. Vad hemskt det kändes. Även om det var det enda jag kunde göra så kändes det som om jag var världens värsta människa. Baloo låg ju där och spann och tyckte att det var hyfsat bra iaf.... Men vad kan man göra? Kan ju inte ha kvar honom bara för att jag vill.

Så nu tassar han omkring i katthimlen och han saknar inget. Det är bara jag som saknar.... Saknar världens sötaste katt...